I Norrfjärden om ni missade att jag for.

När jag i förra veckan åkte ner till Sundsvall regnade det hela vägen till Umeå och jag förundrade mig över hur alla bilar jag hamnade bakom körde där det var som mest med vatten på körbanan. Nackdelen är att man inte ser så värst mycket, och risken för vattenplaning ökar också för dem. Vilket kan få ganska tråkiga konsekvenser för mig också om de tappar greppet om vägbanan. Dessutom är det tyngre för bilen att plöja undan vattnet i sin framfart. Som väl var slutade det regna i Umeå och solen kom fram och sken med värme när bilen i Birsta, Sundsvall, inte ville starta efter ett snabbstopp. Så där blev jag sittande tills pappa slutat jobbet och kunde rädda mig. Han kom, han såg, han löste problemet! Pappa är fantastisk.
     Att jag lyckats ta mig hem på egen hand firades med bastning nere vid sjön tillsammans med Vigges ungdoms/lättvuxengäng och efter några timmar med hög värme och kalla dopp i sjön sov jag som ett barn.
     Nu kommer vi till poängen med den första meningen i inlägget, när jag fem dagar senare åkte hem  med en bil som underkänts vid besiktningen och sedan klarat ombesiktningen blinkade solen mellan molnen tills jag ankom till Umeå, hör och häpna när jag säger att det började regna och det plaskade ihärdigt hela vägen till Norrfjärden. Faktiskt tror att det knappt slutat regna ännu.