Efter tolv år i skolan njuter jag av all tid jag nu har och kan slösa bort på några fler böcker, filmer och mer matlagning. Att slippa stressa i ett år kanske är vad som behövs för att orka återvända till den i övrigt ganska bittra verkligenheten där man inte bör förvänta sig något.
När jag var liten blev jag rejält bortskämd, inte med prylar men med att "ha det bra" jag är van att jobba för något jag vill ha, men ofta nöjer jag mig med att sitta vid sjön hemma och bara se och höra på vågorna som lätt slår mot land. En stund av total frid. Inget går upp mot att hitta nya platser som nästlar sig in i ens hjärta.
Min bortskämda natur säger att jag bör stanna där jag är och aldrig gå därifrån, däremot vet jag också att det är rädsla till omvärlden som får mig att stanna på den trygga plats som varit mitt hem i sjutton år. Det är så lätt att inte gå när man känner sig tryggare där man är, att hålla sig på sin sida, för att man har den negativa synen på livet och att även om mitt gräs är gult här kommer det inte vara bättre på andra sidan, för jag kan se härifrån att det nästan är dött. Jag är fördomsfull mot vad livet har att ge och jag vill nog inte gärna veta egentligen vad som är tänkt åt mig, men vet att någon gång måste jag ta mig i kragen och ta in på min egen väg.
Men i yttligare några månader kommer jag kunna luta mig tillbaka och inte behöva undra över något så banalt som vad jag vill göra med mitt liv.
