Jag kan i alla fall sticka

I söndags gjorde jag och Jonatan ett mindre inbrott (även om vi knackade och väntade på att dörren skulle öppnas) för att överlämna ett par mini-sockar till unge herr Nels.

Ganska söta eller hur :)

Bottennapp

Livet är verkligen som en bergodalbana. Det är snart två veckor sedan mammas och pappas garage brann ner. Det är en konstig känsla att det händer och för ett ögonblick var mina egna bekymmer med studierna verkligen obetydliga. Men det brinner inte längre och livet återgår till det vanliga igen och det driver mig tillbaka till all den stress, press och ångest jag känner inför skolan.
      Imorgon har jag en muntlig redovisning att göra. Den är inte klar, den är inte mer påbörjad nu än den var igår vid lunch.
      Jag vet att det finns en Linnea här någonstans som kan komma fram och bita ihop och i alla fall försöka göra färdigt den muntliga presentationen. Men hon tycks lysa med sin frånvaro. Jag känner tårarna bränna bakom ögonlocken när jag tittar på uppgiften och anteckningarna och jag rycker på axlarna och suckar. Tittar bort. Försöker pausa systemet som skriker med röda blinkande lampor "du är så misslyckad din satans okunniga barnrumpa". Det i sig gör ont, men jag försöker larma av för hur ska man kunna studera i lugn och ro om det förs oväsen som säger att man inte kan?! 

Jag är i...

CHOCK!!

Ville bara säga det. Ibland måste man rensa systemet när påfrestningen blir för överväldigande. Att skriva några sidor om mitt eget lärande skulle varit lätt som en plätt om det handlat om överlevnadsförmåga, instinkt, samhörighet och annat som kan kopplas till hur vi hanterar chock, direkt rädsla och läkningprocess på en mycket enkel nivå, men icke desto mina egna ord och erfarenheter. Nu var det ju inte det som efterfrågades utan lärprocesser med barn med estetiska uttrycksmedel/verktyg. Det finns säkert något att hämta ur de nya erfarenheterna. Jag har bryskt vaknat ur en dröm och ur den bör man kunna hitta något att använda sig av. Ny erfarenheter gör vi varje dag goda som smärtsamma.

Sömnsnack

Jaha, då har vi varit i Sundsvall över helgen. Vi bokade in oss på min syrrans soffa. Hon jobbar på en restaurang i stan och kommer hem där runt tolvsnåret på kvällen. Jag och Jonatan hade i lördags varit och tittat på de ljustända gravarna i Stöde efter att ha bastat i två timmar. Jag kan säga att jag var trött när jag kom hem. Jag kröp ner i sängen och Sanna kommer hem och börjar prata och jag somnar. Någonstans ifrån kommenterar jag på något Sanna sa om kläder och mode. Jag drömde det, för hon pratade egentligen om något annat. Det Sanna och Jonatan hörde var något som lät som en långklänning, annat konstigt plagg och en 1700-tals kavaj. Jonatan förklarade då i samma veva att jag egentligen bara pratar i sömnen när jag är ensam. För han kan höra mig när jag lagt mig och somnat och han är uppe. Men när han är i närheten så är det tydligen lugnt. Fast jag tror att det är för att han sover, så han märker inte när jag talar.