Nya vindar blåser norrifrån

Nu är det inte långt kvar till sista examinationsdelen under den här läsperioden är gjord. Snart börjar en ny omgång och jag känner hur oroligheterna börja krypa i kroppen. När ändringar är på gång förlorar jag allt fotfäste, trygghetskurvan faller ner till noll och alla taggar vänder sig utåt för att förhinda mig från att komma till skada. Det är fånigt. Allt förändras hela tiden och jag kan anpassa mig till det nya. Det är bara det att jag blir rädd. Jag vet inte vad jag kommer utsättas för, vad som kommer krävas av mig. Utöver den rädsla det innebär att inte veta så tillkommer ytterligare rädsla för att inte klara det, att det ska vara för svårt, att mina tidigare år inte har gett mig det jag behöver och jag kommer verka dum och okunnig. Nu är jag väl det också, men jag föredrar att själv vara medveten om det, men alla andra behöver inte veta det.
     Det är faktiskt intressant att studera sig själv och hur man reagerar ibland. Det är lätta att härleda osäkerheten inför något främmande till så många tillfällen i världshistorien. Ta till exempel järnvägens framfart, många protesterade och ville inte alls ha några järnvägar och nu många många år efteråt tar vi gladeligen tåget, iaf sommartid. Jag kan bara anta att det är en naturlig process jag behöver genomgå för att faktiskt bli beredd på vad som komma skall. Nu ska jag sova på saken. Natti

Det är en envis bil jag har

Nu ska bilen lyftas (nämnas) här. Jag känner för att gnälla lite. Som om en läckande kylarslang inte vore det enda hyss min bil ägnar sig åt, nu glappar turbon än mer och ettan och backen i växeln kärvar och ibland går backen inte att lägga i fast man kan flytta växelspaken till läget. Det klickar helt enkelt inte!
     Så efter att ha haft bort kylarslangen och lyckats spilla ut en massa glykolvatten på backen (burken välte och jag har inte fler händer än två och jag är inte en apa som kan hålla i burken med fötterna heller), skarvat till slangbiten och satt den på plats igen och fått läckan att försvinna, då lägger turbon av som sagt och så pillar man lite på kablarna och vipps funkar den igen (magiska fingrar).
     På provturen för turbon då vill inte backen fungera och i flera dagar har det varit omöjligt och efter flera samtal med pappa sa han att jag skulle prova att trycka lite på grunkan som får växeln att flytta sig i sidled (jag kallar den gungan för den påminner mig om en, där den gungar fram och tillbaka i en hållare av något slag) och innan jag ens hinner trycka på den, då lyckas Jonatan lägga i backen... två gånger. Andra gången fick han inte lägga ur den, så nu kanske vi kan backa ur parkeringsfickan en gång iaf.
     Nu är jag rätt nöjd faktiskt. Har inte åtgärdat det nya problemet, bara sopat det under mattan och väntar tålmodigt på att pappsen ska laga det jag inte kan och förstår. Synd bara att det är 50 mil till pappa och smörjgropen.
     Men för att nu hålla humöret uppe så väntar vi på morgondagens överraskningar och hoppas det blir en fin dag med solsken och glatt humör hos barnen på sista VFU-dagen.

R.I.P

Så då har verkligheten hunnit ifatt mig. Sommaren 2011 ringde det på min mobil tidigt på morgonen och jag tryckte bort det. Tio minuter senare kommer mamma ner och säger att min "photoshop elements-elev" blivit inlagd på sjukhus och att lektionen är inställd.
     Ända sedan dess har jag brottats med känsla av att jag borde ringa men att det kanske vore att tränga sig på om familjen har det jobbigt. Jag brukar tänka att det finns fler sidor av samma mynt. Å en sidan kanske de vill vara ifred eller så skulle de uppskatta att man visade sin omtanke. Jag velade efter samtalet som min mamma tog och inte jag, och när tiden gick kändes det konstigt att ringa då jag inte visste hur det hade gått.
     Idag fick Jonatan ett samtal rörande något helt annat, men från samma familj och det som jag funderat på länge bekräftades. Nu sitter jag och ångrar spilld möjlk, men också tycker jag att det är skönt att veta.
     Jag ringde en gång, men ingen svarade. Nu vet jag troligen varför. R.I.P Bo.