Överraskningen

Igår var en överraskningens dag. Sanna, Emelie och jag gav oss ut på en skoterutflykt med den 40 år gamla skotern som de två andra är ägare till. Den fungerade med avsevärd medvilja och tog oss sakta men säkert mot vårat utflyktsmål. Solen sken på en klarblå himmel och vi slet som oxar när skoterna fastnade, bankade lite på variatorn när den fastande och höll för ansiktet när snön yrde om oss när det gick att dra upp farten. Vi skrattade och hade väldigt kul. Efter en och en halv timme och med mindre än en kilometer till målet så sätter Sanna en ögonbindel på mig så jag inte kan se något alls...
     Av åker ögonbindeln när flera röster stämmer in i "Ja må hon leva uti hundrade år". Där står de närmsta släktingarna och goda vänner och ler muntert. Grillkorven fräser på grillen och kakorn skymtar fram i kassarna.
     Men allra roligast var det när vi traskade upp på åsen med pulka och madrass i högsta hugg. Min yngsta kusin åkte på ett tefat och ropade "akta backen, akta backen" och vi andra skrattade högt när någon välte och plöjde i marken så snön yrde. Mitt i detta kom Emelie och jag på att vi skulle prova att åka stjärtlapp, det var ju så många år sedan sist. Sagt och gjort så gick vi och hämtade fyra stycken. Det var så länge sedan och tekinken saknades helt för min del, men oj så fort det fick!
     Till slut valde vi att åka stjärtlappståg, med kusinens tefat som han och Sanna delade och madrassen som hans storasyster ville åka på. Medan Emelie, jag, Karin och Johan satte oss till rätta på de små plastbitarna och lade benen om varandra för att bilda en kedja och vi tjöt av skratt när vi susade förbi mamma som stod vid sidan av banan med kameran och vi alla slutade i en skrattande stor hög i slutet av backen.
     När vi sedan tagit oss hem så fick vi gå till grannarna för att fira deras dotter som fyllt år och sedan orkade jag inte så mycket mer än att lägga mig i sängen med en bra bok. Humöret var verkligen på topp hela dagen. Tack allesammans för en underbart härlig dag!

I uppmärksamhetens våld

Att vakna i gryningen till min födelsedag är en liten vana jag har. Baksidan med det är att jag brukar ha problem med att somna om. Jag vet att jag några gånger faktiskt klivit upp före alla andra och tittat på tv för att fördriva tiden. Men så har mamma klampat upp för att säga åt mig att lägga mig i sängen igen. Det är samma sak med julaftnar, då vakar man också för tidigt... varför?!
     Förväntningar skulle jag svara. Att man hyser ett stort hopp till att man ska få det man önskat sig och att dagen ska bli den bästa dagen på mycket länge. Många gånger när jag var yngre slog hoppet hårt tillbaka på mig som för att håna mig för att jag kunde önska mig något så extravagant som radiostyrd bil eller en överstor hög med lego. Fånigt jag vet, men icke desto mindre sant. Egentligen inte så konstigt att jag inte fick det... för jag bad aldrig om att få just det. Det är sådant man inte förstår när man är liten.
     Den här gången behövde jag inte alls bli besviken, jag belönades med bland annat en skruvdragare! Det gjorde en stor del av min dag. Resten stod smörgåstårtan för och de människor som hurrade för min skull. Sist jag blev så rörd över att få så mycket uppmärksamhet var när jag tog studenten. Då fick jag verkligen bita mig hårt i kinden för att inte börjar gråta. Det var nästan lika intensivt i tisdags. Det är så det känns för mig att stå i uppmärksamhetens centrum. Jag är glad att jag inte behöver göra det så ofta för det tar så mycket energi att stå upp och inte bryta ihop. Ett stort Tack till alla som kom hit och var så glada!          

Fy sjutton, jag är trött!

Jag fick främmande i onsdags. Av J från Skåne. Det var hans andra besök här och det första under vinterhalvåret. Självklart skulle vi åka utförs och på längden, åka skridskorna på isen, grilla korv, åka pulka och skoter, pimpla, ta en sväng i stan och kanske bygga något spännade av snö.
     Vår första motgång var att vädret inte rikitigt ville vara på vår sida. Mulet och plusgrader. Slaskigt!
     Men igår tog vi oss iväg till Hassela för att åka slalom. Hela dagen bara försvann i vinddraget. Någon bild dyker nog upp så småningom. Vi hade kul! Sanna stannade i värmestugan och läste. Tvärtrötta var vi också när vi kom hem, med ont i både det ena och det andra benet.
     Idag blev det minusgarder, sol och det var vindstilla till att börja med. Så J och jag gav oss iväg vid gott mod på längskidor rakt in i skogen. Där jönsade vi runt efter en karta som vi inte kunde följa. Vi saxade uppför långa backar, gick genom skaren och hamnade djupt ner i snön. Det var ett väldigt besvärligt jobb att ta sig upp! Vi tramade i sidled nerför branta partier. Gladdes av solen på de plana myrarna. Brottade oss fram mellan grenar och stenar som alltid dök upp olägligt. Hela tiden på jakt efter den väg som fanns på kartan men inte inom vårt synfält. Efter tre timmar och 8 km ren kamp hamnade vi så pass rätt att vi med lättnad kunde fika. Varm choklad och mackor. Sedan tog vi oss fram till den "stora" vägen och ringde efter skjuts hem.
     Det var allt vi hann göra denna gång. Jag känner verkligen att kroppen inte är van dessa sorters aktiviteter. Som om vi inte redan var sega från slalomen så skulle vi bygga på så pass att vi knappt kan gå och ögonen envisades med att gå i kors redan innan klockan hann bli fem. Det är tur att vi gjort det två tyngsta sakerna nu, så att vi kan ta det lite lugnare nästa gång, om nu J vågar komma tillbaka hit, när det är vinter. Det återstår att se.

Himmel vad tiden går...

Jag lever fortfarande. Fast har jag känt mig ganska död emellanåt sedan jag kom hem från mormor och morfar. Åkte direkt på barnvakten efter att ha hoppat av tåget i Sundsvall. Jobbade med ett nytt extrajobb dagen efter och tillbaka på barnvakten på lördagen, där någonstans tappade jag bort mig själv. Begravde mig själv djupt ner i täcket med bok efter bok och tittade bara fram när det var dags för en ny omgång jobb. Efter att tillsammans med två till spritt ut 20 000 kakor över stan och febrilt försökt att förtränga det faktum att jag slösat bort tre veckor på inget annat än olust över vad jag utsatt mig för så blir man nästan förvånad över att tiden ha runnit iväg utan att man märkt det. Men nu har jag snart återhämtat mig och kan då återgå till det som för mig är det normala.
      Istället för att åka till fjällen som vi gjorde förra året det var lov, fick det bli en dag med ridtur på islandshästar i Bergeforsen. Jag, Frida, Jonatan och Emil gjorde en liten utflykt i fredags. Det var riktigt trevligt och vädret var på vår sida. Nu hoppas jag på fint väder imorgon och om det inte blir det så stannar jag nog inne och bakar bullar så det blir något att fika när födelsedagarna rullar fram i veckan efter nästa.
      Nu ska jag överlämna internet till min bror som väntat på det sedan klockan ett idag. God Kväll.