Pedagogiska miljöer och barns subjektskapande...

Är en bok av Elisabeth Nordin-Hultman ur vilken jag tänker presentera en mening. Ett citat. Here we go: 

"Men till skillnad från den modernistiska psykologin, som räknar med essentionella psykologiska strukturer, tänker sig poststrukturella subjektivitetsteorier en mångfald av konstituerande innebörder" (s. 169)

Försök säga den mening högt utan att vricka tungan! Fundera sedan på om du hörde vad du själv läste och om du kunde förstå det eller om det bara lät bla, bla, bla.

      Jag förstår (nästan) meningen och det säger jag inte bara för att jag har läst boken eller för att jag läst meningen ett par gånger. Efter snart tre år är detta språk något av vad man kan förvänta sig att dagens studerande kring barn, lärande och utveckling ska förstå. 

      Detta språkval är långt ifrån vardagligt tjattrande, det här försöker lyfta fram en förståelse för något. Men. Undra kan man om det inte hade varit lättare att med boken också skriva en översättning så att jag också utan tre års badande i fina ord skulle förstå detta. Ärligt talat hade jag inte lärt mig dessa ord tidigare hade denna mening lika gärna kunnat vara skriven med kinesiska tecken. Den hade varit fullständigt obegriplig. Jag har i alla fall lärt mig något de senaste åren tycks det som. 

Hårklyverier som faktiskt egentligen är viktiga fast kanske inte när det kommer till kritan.

Socialkonstruktivistisk vs Socialkonstruktionistisk (och nej jag har inte stavat fel) det är nästan ingen hejd på hur lätt det är att blanda ihop vad dessa två ord står för, för hör och häpna, de är trots sin mycket lika form åtskiljda i form av innehåll. Dessa fina led i pedagogisk forskning som är så lätta att blanda ihop bland andra perspektiv, åsikter, teorier och relativa sanningar har enligt min just infunna insikt stora likheter med den politik som bedrivs i detta land. 

       Jag har ibland svårt att se poängen med dessa små skillnader. Det skulle vara enklare för alla om det var lite mer svart på vitt eller mer raka linjer. På så sätt kan man säga att jag är mer modernt lagd (vilket betyder gammaldags inom det psykologiska fältet, min översättning) än vad jag är postmodern. Det ställer mig lite utanför centrum och jag finner det är svårt att argumentera för vad som är rätt och fel då även dessa är tvetydiga, vad som är rätt för mig behöver inte alls vara rätt för dig, vilket är en del av ett postmodernt perspektiv. Alltså står jag någonstans mitt i mellan och har svårt att veta vad jag ska tänka och tycka. Det är ytterligare något som pedagogiska teorier och politik har gemensamt. 

        Jag tycker politik är svårt och nära på obegripligt krångligt, svårt ska det inte behöva vara och inte heller krångligt men det är vad jag tänker när jag hör ordet politik. Jag vet varken in eller ut och om det finns något jag kan vara säker på att jag tycker är att inget och jag menar inget parti eller konstellation av partier duger att styra det som ska vara Sverige. Belägg för detta?! Nej eftersom jag inte är hårfint insatt i varje parti och varje människas åsikt om dessa. Deras ståndpunkter är för lika för att jag ska idas försöka sätta mig in i vad deras ord egentligen betyder.

        Allt handlar om relativitet och fokuserar på att vi ska tänka vad som individuellt är bäst för mig och rösta därefter. Visst. Jaha. Okej. Det är lite att svika min plikt mot Sverige att vända politiken ryggen, men likväl gör jag det. Jag finner politik otroligt ointressant även om jag funderar kring det ibland. Men jag blir int' klok på 'et och tänker härmed låta det va'. Låta det få ligga ner och dö. Ifred. Ajöss.