Tapeter, tapeter och tapeter

Så har man lagt undan den ursprunglig planen. Sommarstugan får vänta medan jag hälper vänner att tapetsera om en lägenhet i stan. Sakta men säkert blir rummet (det stora rummet i ettan) klätt i ljuvt ljust grönt som gör att det blir lite ljusare än den tidigare mörkgrå nyansen som satt där innan.
      Eftersom de ändå skulle köra en soffa till lägenheten på släpvagn, tyckte jag att vi lika gärna kunde ta en sväng till Bauhaus för att köpa bänkskivan till Sannas och mitt kök. Då Mattias aldrig är omöjlig så gick det alldeles utmärkt. Det var också tur att Viktor var med för annars hade det kunnat bli tungt att bära en tre och en halv meter lång bräda med en brädd på 61 cm. Den kom hem i ett stycke. Så nu står den i köket och bara väntar på att pappa ska dela den i två, göra ett hål för diskhon och sedan är det väl bara att sätta dit, nästan iaf. Kan knappt tåla mig tills det finns tid att gör det... för nu längtar jag nog till ett färdigt kök som går att använda som ett vanligt kök.

En sista stund...

...innan löven på träden gulnar och faller av. Varje höst gör det lika ont. Edith Södergran skrev att "visst gör det ont när knoppar brister" om våren. Men jag menar nog på att ångesten som framkommer när löver inte orkar hänga kvar när nordanvinden friskar i gör ännu mer ont. Varje löv representerar ett minne eller en idé som sakta faller i glömska för att sedan ruttna bort. Varje årstid kommer och går. För varje år lite snabbare än året innan.
     Hemma sitter jag som 20-åring och vet inte var jag ska bli av. Andra har planer och idéer och åker från stad till stad för att lära. För att få ett bra jobb. Vore jag smart skulle jag också göra det. Men vet ni vad. Jag vågar inte. Kan fortfarande inte kommer över olusten som kommer krypande när jag tänker på alla redovisningar, tentor och prestationer som måste gås igen innan man kan komma ut på andra sidan. Hur andra ska värdesätta det jag säger eller gör. Att de sedan ska säga att "bättre kan du" eller "bra gjort". Jag orkar inte. Min karaktär håller inte för ytterligare bedömning, 12 år var tillräckligt. Jag vet att oavsett vilken bedömning jag får kommer jag gråta både före och efter av ren skräck för att det inte ska bil/blev bra nog. Petnoga är vad jag är.
     Så hemma stannar jag. Ska försöka mig ta mig fram på egen hand tills jag samlat mod att göra det många andra gör just nu utan att blinka. Alla drömmar och önskningar dör på hösten, precis som löven på träden. En stund vackra och sedan finns inget kvar än kala grenar där dina idéer suttit och verkat så bra. Men ack så blå de blir när realisten knackar på. Välkommen hem, haft en bra semester?

Det vankas bröllop...

Åker nu från ett mörket, men lampbelyst Stockholm. Det är mysigt. Imorgon klockan 05:20 kommer Sanna och jag forhoppningsvis befinna oss på rätt ställe...  nära en skön säng eller soffa (inte så nogräknat eftersom vi antagligen är för trötta då för att det ska spela någon roll) Några timmar får vi kanske igen innan det är finkläder på för att sedan åka till kyrkan och se Pernilla och Daniel gifta sig. Sedan hoppas jag på massor av god mat och STORA bitar tårta. Men det är senare det.
     Nu ska syrran och jag sitta och sova och antagligen sällskapa med en mängd budget-resande* och backpackers även om vi nämdelsevis inte kommer samtala med dem. Jag tror jag sköter mitt och undviker andra denna tid på dynget, speciellt på tåg. Trevligt trevligt.

* Frida... ingen hejarklack eller galna fotbollsälskare inom synhåll. Ingen till synes totalt onyker heller. Ännu.

Far fram som ett yrväder

Ibland kan man fråga sig vad som egentligen lönar sig i längden!?
     Idag blev det ett fasligt åkande fram och tillbaka. Skulle helt oskyldigt besöka tandregleringen för att åter igen limma fast den fördömda tråden bakom tänderna. Frid och fröjd, jag kommer undan med en fatura på 380 kronor för de tio minuter jag var där.
     Sätter mig i bilen och kör raka spåret till Stöde och mitt sommarjobb. Kommer fram och in genom dörren. Personalen säger att någon sökt mig som undrar om jag kan jobba i Matfors resten av veckans två vardagar. Åh, vilken chans att utöka mitt vikarieområde, tänker jag och svarar att ja om det är okej för de övriga inblandade så visst. Det är lugnt. Rusar till bilen och kör tillbaka halva vägen jag åkt bara femton minuter innan för att sedan hoppa på en ny karusell.
     Den sammanlagda summan för mina resor och min tappade arbetstid kan nog inte kompenseras för att jag kanske får några kronor mer som vikarie än som sommarjobbare. Men å andra sidan kanske jag genom att visa mig intresserad kan komma att få fler förfrågningar som kanske kan komma att göra mödan värt. Det återstår att se.