I uppmärksamhetens våld

Att vakna i gryningen till min födelsedag är en liten vana jag har. Baksidan med det är att jag brukar ha problem med att somna om. Jag vet att jag några gånger faktiskt klivit upp före alla andra och tittat på tv för att fördriva tiden. Men så har mamma klampat upp för att säga åt mig att lägga mig i sängen igen. Det är samma sak med julaftnar, då vakar man också för tidigt... varför?!
     Förväntningar skulle jag svara. Att man hyser ett stort hopp till att man ska få det man önskat sig och att dagen ska bli den bästa dagen på mycket länge. Många gånger när jag var yngre slog hoppet hårt tillbaka på mig som för att håna mig för att jag kunde önska mig något så extravagant som radiostyrd bil eller en överstor hög med lego. Fånigt jag vet, men icke desto mindre sant. Egentligen inte så konstigt att jag inte fick det... för jag bad aldrig om att få just det. Det är sådant man inte förstår när man är liten.
     Den här gången behövde jag inte alls bli besviken, jag belönades med bland annat en skruvdragare! Det gjorde en stor del av min dag. Resten stod smörgåstårtan för och de människor som hurrade för min skull. Sist jag blev så rörd över att få så mycket uppmärksamhet var när jag tog studenten. Då fick jag verkligen bita mig hårt i kinden för att inte börjar gråta. Det var nästan lika intensivt i tisdags. Det är så det känns för mig att stå i uppmärksamhetens centrum. Jag är glad att jag inte behöver göra det så ofta för det tar så mycket energi att stå upp och inte bryta ihop. Ett stort Tack till alla som kom hit och var så glada!