R.I.P

Så då har verkligheten hunnit ifatt mig. Sommaren 2011 ringde det på min mobil tidigt på morgonen och jag tryckte bort det. Tio minuter senare kommer mamma ner och säger att min "photoshop elements-elev" blivit inlagd på sjukhus och att lektionen är inställd.
     Ända sedan dess har jag brottats med känsla av att jag borde ringa men att det kanske vore att tränga sig på om familjen har det jobbigt. Jag brukar tänka att det finns fler sidor av samma mynt. Å en sidan kanske de vill vara ifred eller så skulle de uppskatta att man visade sin omtanke. Jag velade efter samtalet som min mamma tog och inte jag, och när tiden gick kändes det konstigt att ringa då jag inte visste hur det hade gått.
     Idag fick Jonatan ett samtal rörande något helt annat, men från samma familj och det som jag funderat på länge bekräftades. Nu sitter jag och ångrar spilld möjlk, men också tycker jag att det är skönt att veta.
     Jag ringde en gång, men ingen svarade. Nu vet jag troligen varför. R.I.P Bo.