Verkligheten är ikapp...

Så då var man hemma igen. Efter två veckor på vift. Det är skönt att få sova i sin egen säng men den är äckligt tomt, nu när jag inte delar den med Jonatan.  Det är åter femtio mil mellan oss. Sjukt tråkigt. Ibland avundas jag dig Frida, som har emil hemma för det mesta :) Men det är ju inte så långt kvar tills Jonatan kommer tillbaka för att ha sommar. Men det är som vanligt.
     Vad som förbryllar mig däremot är min dator. Den har fungerat hemma och överallt där jag använt den, förutom i Jonatans lägenhet i Piteå. Där har jag fått tampas med att den inte alls funkar. Det var ingen skillnad den här gången, förutom att den inte fungerade ens utanför hans lägenhet. På väg hem till Sundsvall prövade jag att starta den, men nej. Den ville inte. Så kom jag hem och den fungerade fortfarande inte och nu är den efter lite klurande helt paj. Så nu är jag utan dator och hänger läpp för det, men kanske kan mammas nybakta bullar muntra upp mig. En som precis kommit från ugnen och ett glas mjölk. Det är precis vad jag ska göra. hörs.