Sportfantastiskt

Någon sportfantast det är jag sannerligen inte. Finns det något som jag inte riktigt kan begripa förutom hur man på bästa sätt löser en rebus så är det sport och hysterin med det.
     Det finns väl ingen som missat att vinter-OS i Vancouver rullade igång i natt. Eftersom jag inte är någon nörd på området så slumrade jag sött medan invigningen ägde rum. Reprisen kl 11 idag, den såg jag! För den tillställningen är en verkligt påkostad historia som dessutom ÄR underhållande, tro det eller ej.
     Jag njuter av att se presentationerna av de olika nationerna, att se uttrycket hos dem som har drömmar och förhoppningar om att just detta OS ska bli deras framgång. De har tagit sikte mot guldet högst upp på pallen och det känns hela vägen från Kanada till Sverige och till fram till mig. Inte ens jag kan låta bli att rysa när jublet stiger då en storslagen nation intar arenan. Men, mitt i allt detta så säger kommentatorerna en massa saker och förstör hela intrycket. Det känns orättvist när de pratar om tidigare prestationer från personer från ett land och glömmer presentera ett annat, för hej, det är bara en tävlande och det är ingen favorit så varför ödsla tiden på dem.
     Jag vet inte hur många gånger jag bad dem att hålla tyst, att inte avslöja allt när de konstnärliga delen tog vid. Om de bara kunnat hålla truten så man kunde höra den vackra dikten som lästes upp, höra musiken från orkestern och får uppleva det scenario som utspelat sig utan att de ska tala om exakt vad som händer och vad det föreställer. Ja okej, det ÄR det som de är till för! Väl mött åt den blinde och den förståndshandikappade som måste få det som syns förklarat. Men det hjälper inte mig, jag missade slutet på dikten och musiken för att de skulle tala om vad som blev sagt. Det var ju det jag ville se!
     Vad jag tycker är mycket fint gjort av alla de som fanns på plats, både publik och aktiva idrottare var att när Gerorgiens tävlande äntrade arenan möttes de av stående ovationer för att hedra den rodelåkare som omkom tidigare samma dag.
     Även de som höll tal, måste ha skrivit om talen för att lämna lite plats att visa sitt deltagande med familj och vänner till den omkomne. När talarna hedrar 21-åringen då kan jag inte göra något åt tårarna i ögonen, för det är ju så, det kan hända vem som helst och hur skulle man mått om det varit ens bror eller bästa vän som lämnat världen så plötsligt. Jag kan svära på att du skulle gråtit floder, för vi är inte annat än mänskliga.
     Må lyckan stå dem bi under de två veckor som de ska anstränga sig till det yttersta, medan jag lugnt placerar mig i soffan med en bra bok, för sport hur vackert eller spännande den än är, så är det är inget för mig.