Vilja och envishet

Jag har vilja. Jag är envis. Ibland hoppar jag över tålamod och eftertänksamhet. Fredag var en sådan dag. Jag hade sovit i staden och tänkte med blicken riktade mot den blå himlen och de varma solstrålarna dansande över mitt ansikte, att hem, till skogen det vill jag så fort som möjligt. Nu helst. Skjuts till bussen fick jag av en som skulle åt samma håll. Efter en två mil lång bussresa hade jag bara två mil kvar innan jag var hemma. Men hur skulle det gå till? Kollektivtrafik går inte ut i skogen. Det var fel tidpunkt på dagen för att lifta. Cykeln stod hemma på gården. Löpskorna likaså. Hej och hå, jag kan ju gå, alltid kommer det någon tänkte jag och började gå. Jag gick och gick. Solen gassade och fötterna ömmade. Gick barfota en stund. Lyssnade på fåglar och insekter. Förbannade bromsarna och längtade efter ett glas vatten. Blev badsugen. Fortsatte gå. Fyra timmar och en kvart senare stapplade jag in på gårdsplanen och tänkte att jag ska aldrig flytta mig till fots igen. 

       När jag sedan berättar att jag gick två mil bara för att ta mig hem, frågar många, varför ringde du inte!? Jag hade kunnat hämta dig. Det vet jag också att jag kunde ha gjort, men låt detta vara en del av min miljömedvetenhet, varför köra en bil åt helt fel håll?! bara för att en liten människa här på jorden vill ta sig hem fort för att vädret är fint istället för att hitta på något trevligt och vänta på att någon ska åt samma håll. Det var kanske så jag borde ha tänkt, men ibland får eftertänksamhet och tålsmod stå tillbaka för vilja och envishet. Det är väl kanske en del av livet ändå.