Ett hav av bruna kartonger

          Jag fällde många tårar när jag flyttade från det som alltid varit mitt hem. Jag kommer att fälla tårar av sorg för att jag lämnar det som de senaste åren varit mitt hem.
          Jag lyssnar på musik. Sitter på balkongen. Ute är himlen grå. Inne råder oreda. Ett hav av bruna kartongen att kryssa sig förbi oberoende av vilket rum som är mitt mål. Där fick jag för att jag började packa en månad innan flytten.
         Fast  jag känner ingen stress över det heller. Inte skolan heller riktigt. Jag har en skrivuppgift med slutdatum i slutet på nästa vecka och jag jobbar på med den och tror att jag kommer hinna med mig trots flytt och familjeåterseende. Det är inte bara att jag flyttar hem igen efter en tid som varit både lång och kort.
           Inom en vecka kommer hela familjen att återse varandra, det är tio månader sedan sist vi alla var samlade på samma ställe. För mig som är otroligt familjekär gör det världen till en vackrare plats. Tillsammans igen. För en stund.
          Det är inte meningen att låta ohälsosam i att familjens alla medlemmar ska vara tillsammans alltid även om det känns så ibland också, det är meningen att leta oss ut i världen. Vi ska pröva våra vingar, hitta våra smultronställen och göra våra egna misstag. Det tror jag på samt att efter dessa färder återvänder vi hem för att dela med oss och jag tror på att det ligger en genuin glädje i att ses igen.
          Sedan kommer sorg att blandas med glädjen därför att vi lämnat platser som varit våra hem under en tid och de band som knutits där kommer spännas ut och mana fram känslor som tar sig uttryck på ett eller annat sätt. Låt tårarna rinna. Låt det ta sin tid. Jag tror att vi har lättare att ta till oss förändringar då och i långa loppet också må bättre inombords.