En sista stund...

...innan löven på träden gulnar och faller av. Varje höst gör det lika ont. Edith Södergran skrev att "visst gör det ont när knoppar brister" om våren. Men jag menar nog på att ångesten som framkommer när löver inte orkar hänga kvar när nordanvinden friskar i gör ännu mer ont. Varje löv representerar ett minne eller en idé som sakta faller i glömska för att sedan ruttna bort. Varje årstid kommer och går. För varje år lite snabbare än året innan.
     Hemma sitter jag som 20-åring och vet inte var jag ska bli av. Andra har planer och idéer och åker från stad till stad för att lära. För att få ett bra jobb. Vore jag smart skulle jag också göra det. Men vet ni vad. Jag vågar inte. Kan fortfarande inte kommer över olusten som kommer krypande när jag tänker på alla redovisningar, tentor och prestationer som måste gås igen innan man kan komma ut på andra sidan. Hur andra ska värdesätta det jag säger eller gör. Att de sedan ska säga att "bättre kan du" eller "bra gjort". Jag orkar inte. Min karaktär håller inte för ytterligare bedömning, 12 år var tillräckligt. Jag vet att oavsett vilken bedömning jag får kommer jag gråta både före och efter av ren skräck för att det inte ska bil/blev bra nog. Petnoga är vad jag är.
     Så hemma stannar jag. Ska försöka mig ta mig fram på egen hand tills jag samlat mod att göra det många andra gör just nu utan att blinka. Alla drömmar och önskningar dör på hösten, precis som löven på träden. En stund vackra och sedan finns inget kvar än kala grenar där dina idéer suttit och verkat så bra. Men ack så blå de blir när realisten knackar på. Välkommen hem, haft en bra semester?