Bottennapp

Livet är verkligen som en bergodalbana. Det är snart två veckor sedan mammas och pappas garage brann ner. Det är en konstig känsla att det händer och för ett ögonblick var mina egna bekymmer med studierna verkligen obetydliga. Men det brinner inte längre och livet återgår till det vanliga igen och det driver mig tillbaka till all den stress, press och ångest jag känner inför skolan.
      Imorgon har jag en muntlig redovisning att göra. Den är inte klar, den är inte mer påbörjad nu än den var igår vid lunch.
      Jag vet att det finns en Linnea här någonstans som kan komma fram och bita ihop och i alla fall försöka göra färdigt den muntliga presentationen. Men hon tycks lysa med sin frånvaro. Jag känner tårarna bränna bakom ögonlocken när jag tittar på uppgiften och anteckningarna och jag rycker på axlarna och suckar. Tittar bort. Försöker pausa systemet som skriker med röda blinkande lampor "du är så misslyckad din satans okunniga barnrumpa". Det i sig gör ont, men jag försöker larma av för hur ska man kunna studera i lugn och ro om det förs oväsen som säger att man inte kan?!