Ner, ner, ner...

Nu är jag på väg ner igen. Inte hemöver. Nej. Bara ner. Djupt ner i ett bottenlöst hål. Ett hål fyllt med ångest, panik, misstro, nervositet, sorg, ilska, frustration men mest av allt tvivel. Tvivel på mig sälv och för att inte tala om självförakt. Det får jag inte glömma. Varje gång det stora hålet öppnar sig för att sluka mig hel, dyker självföraktet upp och säger att allt endast handlar om självömkan. Då blir jag arg. På mig själv. Skärp dig heter det och ja, det är vad jag ska, tänker jag. Så försvinner det djupa hålet. Förnuftet eller hjärtat säger att jag klarar det, för så svårt kan det inte vara. De flesta andra klarar det, så varför inte jag?! Det är klart jag kan.
     Hur länge håller det? Ända till jag ska sova. Då kommer tvivlen tillbaka och förstör. Med lite tur kanske man kan sova och vara härligt bedövad från verkligheten. Så vaknar man. Timmar för tidigt med klumpar i magen. När man väl kommit över det som fick en att undra och man börjat vänja sig vid tillvaron. Då dyker något nytt upp och ställer mitt sinne i obalans. Men vad fick nu mig att tappa balansen? Jo, vidare instruktioner om en rapport på några sidor och en beskrivning på referensskrivning.
     Eftersom allt är nytt blir också alla känslor mycket intensivare än vanligt. Att en så enkel sa som skola, något som man redan ägnat 12 år åt, ska kännas så konstigt och svårt. Jag fasar för att misslyckas med de uppgifter jag blir tilldelad. Jag är förvirrad. Men efter det här kommer jag iaf att ha härdat för att överleva i verkligheten.
     Nu ska jag städa och sedan krama Jonatan en extra gång för att han står ut med mig när jag blir allt för less på min tillvaro. HEJ.